Artikel 1 – Syfte

1. Artikel 1 -Syfte

Konventionens syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde. 

Personer med funktionsnedsättning innefattar bland annat personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra.

 

2. Analys av artikel 1

Konventionens syfte är alltså att säkerställa det fulla åtnjutandet av alla befintliga mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Det här betyder att konventionen inte skapar några nya rättigheter utan förstärker och omformulerar redan befintliga rättigheter för att de ska fungera för personer med funktionsnedsättning.

Ett exempel på det är rätten till ett oberoende liv i artikel 19 (länk). Artikeln 19 handlar om det stöd personer med funktionsnedsättning kan behöva för att kunna åtnjuta rätten att välja var och med vem man vill bo, rätten till respekt för sitt privat- och familjeliv och rätten att få bestämma över sina egna liv. Dessa klassiskt civila rättigheter kan kräva omfattande positiva åtgärder från statens sida för att personer med funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta dem. Artikel 19 säkerställer rätten till dessa åtgärder.

Konventionen består av civila och medborgerliga rättigheter, och även av sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter.

De tre skyldigheterna respektera, skydda och fullgöra utgör allmänna principer för genomförande under internationell rätt.

Respektera

Skyldigheten att respektera innebär att statens myndigheter, kommuner och landsting inte får kränka någon av konventionens rättigheter. Denna skyldighet har traditionellt setts som en negativ skyldighet. Staten har ett ansvar för att inte agera. Staten får exempelvis inte hindra någon från att rösta. Ifråga om rättigheter för personer med funktionsnedsättning blir situationen lite annorlunda.

Ett exempel är rösträtten. Rösträtten är absolut enligt konventionen och en medborgerlig rättighet. För att staten ska ha genomfört denna rättighet räcker det emellertid inte med att staten inte aktivt hindrar någon person med funktionsnedsättning från att rösta. Staten måste utöver detta se till att alla vallokaler är fullt ut tillgängliga, att allt valmaterial är tillgängligt, att personer kan få hjälp att rösta av en person som de själva har valt med mera.

Skydda

Skyldigheten att skydda innebär att staten ska se till att ingen annan kränker personer med funktionsnedsättnings rättigheter på sitt territorium. Det innefattar exempelvis en skyldighet att anta lagstiftning som förbjuder övergrepp på personer med funktionsnedsättning. Det innefattar även en skyldighet att se till eventuella brott utreds och om lämpligt lagförs. Det handlar också om att se till att privata omsorgsföretag som ger stöd och service åt personer med funktionsnedsättning inte kränker deras rättigheter.

Fullgöra

Skyldigheten att fullgöra innebär att staten ska vidta positiva åtgärder, det vill säga aktivt uppfylla rättigheterna. Det kan handla om att tillhandahålla särskilt stöd i skolan, om att tillhandahålla olika former av personella stöd för att möjliggöra ett oberoende liv med mera. Om den enskilde på grund av en funktionsnedsättning saknar möjlighet att tillgodose sina rättigheter har staten en skyldighet att tillhandahålla vad som krävs för att den enskilde fullt ut ska kunna åtnjuta sina rättigheter. Detta innebär exempelvis att staten är skyldig att införa och upprätthålla system som möjliggör ett oberoende liv i samhället.

 

Alla människor är rättighetsbärare

Funktionsrättskonventionens utgångspunkt är den människorättsbaserade modellen om funktionshinder.

Alla personer med funktionsnedsättning är rättighetsbärare. De har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra medborgare. Frågan om universell utformning, om tillgänglighet, skälig anpassning, personella stödformer, ett fungerande arbete och en fungerande skola med mera handlar om rättigheter och inte välgörenhet eller rättighetslös välfärd.

Funktionsrättskonventionen innehåller inte någon egentlig definition av funktionshinder och funktionsnedsättning utan lämnar endast en öppen lista, artikel 1 stycke 2:

”Personer med funktionsnedsättning innefattar bland annat personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra.”

Denna skrivning ger också tydligt uttryck för den sociala modellen av funktionshinder. Enligt denna kan en funktionsnedsättning, såsom något som finns hos den enskilda individen, leda eller inte leda till ett funktionshinder beroende av miljön. Det är alltså inte hos individen funktionshindret finns utan det är i samspel med samhället i övrigt som det uppstår.

Svensk funktionshinderpolitik utgår från den här synen på funktionshinder. Detta perspektiv medför en förståelse för att, givet att samhället är fullt ut tillgängligt och alla personer med funktionsnedsättning får de olika stöd som de behöver, uppstår inga funktionshinder. Av skäl e) i preambeln framgår också att funktionshinder är ett begrepp som ständigt utvecklas och vars innebörd förändras.[1]

[1] Essay Andrea Bondesson och orangea boken om CRPD, multidimensional disadvantage equality..?.

 

3. Utmaningar för Sverige

FN-kommitténs rekommendationer till Sverige

I sina rekommendationer till Sverige 2014 har FN-kommittén som övervakar konventionen “uttryckt oro över att systemet med indikatorer för uppföljning av konventionen som konventionsstaten inrättat endast är baserat på områden som strikt relaterar till funktionshinderspolitiken och inte omfattar hela bredden av konventionens alla rättighetsområden samt att det saknas indikatorer.”

FN-kommittén menar också att det är “oroväckande att detta rapporteringssystem bygger på frivillighet på kommunal nivå, trots att konventionsstaten inte gjort något sådant förbehåll när konventionen ratificerades.”

FN-kommittén rekommenderar Sverige att se över systemet med indikatorer “för att säkerställa att det omfattar konventionens alla områden och utformar åtgärder för att förmå kommunerna att följa upp dess genomförande”.

FN uttrycker också oro över att konventionen inte har införlivats i svensk lagstiftning “och att tolkningen av den därmed överlåts till myndigheter och domstolar. Konventionens artiklar kan alltså inte tjäna som vägledning för domstolens avgöranden eftersom de inte uttryckligen skrivits om till text i nationell lagstiftning.”

FN-kommittén framhåller att det finns en allvarlig skillnad mellan Sveriges politik och kommunernas politik när det gäller att genomföra konventionen. Denna oro har också tagits upp i den officiella kommunikationen mellan Sverige och kommittén med avseende på det enskilda klagomålet No 3/2011 H.M. v Sweden.

FN-kommittén “yrkar på att konventionsstaten ska säkerställa att konventionen inkorporeras på riktigt sätt till svensk rätt så att den kan bli tillämplig som svensk lag.”

4. Uppföljning och påverkansarbete 

 

Lämna en kommentar