En konvention tas fram
- I slutet av 1990-talet började krav resas på att FN skulle ta fram en särskild konvention som omfattade personer med funktionsnedsättningar. Det kom allt fler bevis på att de befintliga MR-konventionerna inte omfattade alla människor, trots att de i teorin skulle göra det.
- I det här avsnittet beskriver vi processen som ledde fram till att konventionen blev verklighet.
- Historiskt har ofta funktionshinder betraktats som ett medicinskt problem hos den enskilde, medan Funktionsrättskonventionen representerar ett socialt och rättighetsbaserat perspektiv på funktionshinder.
Särskilda förutsättningar
Det de befintliga konventionerna missade var de särskilda hinder och förutsättningar som är kopplade till människor med funktionsnedsättningar. Utan tillgänglighet är det till exempel svårt att rösta, arbeta och att gå i skolan som andra.
Den enda MR-konvention som tog upp funktionshinder var Barnkonventionen. Efterlevnaden av standardreglerna var också bristfällig i många länder.
Efter ett initiativ från Mexiko beslutade FN:s generalförsamling 2004 att ett förslag till en konvention skulle tas fram. Detta arbete pågick till 2006. Förhandlingarna skedde i New York och följdes noga av många internationella funktionshinderorganisationer. Förhandlingarna gick snabbt i jämförelse med hur lång tid det tagit för andra konventioner. Förhandlingarna om Barnkonventionen tog till exempel tio år.
Större risk för ekonomisk utsatthet
Funktionsnedsättning är en del av den mänskliga mångfalden. I hela världen beräknas ungefär 1 miljard människor att ha någon form av funktionsnedsättning, vilket motsvarar 15 procent av världens befolkning.
Denna andel förväntas öka. Det beror bland annat på att vi blir allt äldre, vilket innebär en ökad risk för olika funktionsnedsättningar, eftersom vi tack vare den medicinska utvecklingen överlever svåra olyckor och sjukdomar men med olika funktionsnedsättningar och en generell ökning av vissa funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar, till exempel diabetes och psykisk ohälsa (WHO 2011).
Risken för ekonomisk utsatthet och arbetslöshet är större för en person med funktionsnedsättning. Det beror bland annat på diskriminering och bristande tillgänglighet i samhället. Samtidigt leder sämre ekonomiska och sociala levnadsvillkor till ökad risk för funktionsnedsättningar, som exempelvis psykisk ohälsa. Funktionsnedsättning kan sägas vara både en orsak till ekonomisk utsatthet och en konsekvens av ekonomisk utsatthet. Enligt WHO så har större andel av befolkningen funktionsnedsättningar i fattiga länder än i rika.
Den medicinska modellen
Det finns olika sätt att se på funktionsnedsättning och funktionshinder. Vilken utgångspunkt man har stor betydelse för vilka lösningar man tror är bäst.
Historiskt har den dominerande synen varit att funktionsnedsättning är ett medicinskt problem där den enskilde ska botas eller ”fixas” genom medicinska ingrepp eller rehabilitering. Problemet finns alltså hos individen. Detta synsätt benämns ibland som Den medicinska modellen. Makten bestämma vad som är rätt att göra ligger hos experter och personal.
En närliggande modell är Välgörenhetsmodellen som ser funktionsnedsättning som en tragedi. Genom att beskriva personer med funktionsnedsättning som svaga, hjälplösa och i behov av andras hjälp motiveras stöd via insamlingar. Även här är det andra än den enskilda med funktionsnedsättning som bestämmer.
På väg mot Rättighetsmodellen
Under 1970- och 80-talet började många personer med funktionsnedsättning världen över protestera mot dessa synsätt. I Sverige blev funktionshinderrörelsen politisk på 1970-talet. 1972 samlades man till det första breda politiska programmet – Ett samhälle för alla. I programmet skrev man: ”Handikapp är i stor utsträckning en följd av brister i samhället. Därför kan många handikapp elimineras. Det gör man genom att förändra samhället.”
Funktionshinderrörelsen började alltså ställa krav på samhället. Motsvarande utveckling såg man i flera andra västerländska länder som i USA och Storbritannien. Organisationerna ville flytta fokus från den funktionsnedsättningen till samhällets brister och otillgänglighet.
I Sverige brukar vi beskriva det som att vi fick ett miljörelativt synsätt. I det synsättet betonas samspelet mellan den enskilde med funktionsnedsättning och miljön. I Storbritannien utvecklades den sociala modellen som mer radikalt betonade samhället och omgivande miljön som orsak till det utanförskap personer med funktionsnedsättning upplevde. Utanförskapet ansågs bero på bristande tillgänglighet, negativa attityder och diskriminering.
Funktionsrättskonventionen bygger på att en mänsklig rättighetsmodell. Personer med funktionsnedsättning är rättighetsbärare och omfattas av mänskliga rättigheter på samma sätt som andra. Funktionsnedsättning ska betraktas som en del av den mänskliga mångfalden på motsvarande sätt som till exempel kön. De hinder som finns för personer med nedsättning att få del av rättigheterna ska tas bort. Ansvaret för detta sker har staten.
Begrepp under utveckling
I Funktionsrättskonventionen definieras inte begreppet funktionshinder eller funktionsnedsättning explicit. Men i inledningen till konventionen står att ”funktionsnedsättning” och ”funktionshinder” är begrepp under utveckling och att funktionshinder härrör från samspel mellan personer med funktionsnedsättningar och hinder som är betingade av attityder och miljön, vilka motverkar deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra.”
”Personer med funktionsnedsättning innefattar bl.a. personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra.”
I konventionen betonas alltså att det finns ett samspel mellan den enskilde med funktionsnedsättning och det omgivande samhället. Funktionsrättskonventionen bygger såväl på den sociala modellen som mänskliga rättighetsmodellen.