Artikel 1 Syftet med konventionen
Konventionens syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde.
Personer med funktionsnedsättning innefattar bland annat personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra.
Vad innebär artikeln?
Konventionen består av civila och medborgerliga rättigheter, och även av sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter.
Konventionens syfte är alltså att säkerställa det fulla åtnjutandet av alla befintliga mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Det här betyder att konventionen inte avser att skapa några nya rättigheter utan att förstärka och omformulera redan befintliga rättigheter för att de ska fungera för personer med funktionsnedsättning.
Exempel:
Rätten till ett oberoende liv slås fast i artikel 19.
Artikeln 19 handlar om det stöd personer med funktionsnedsättning kan behöva för att kunna åtnjuta rätten att välja var och med vem man vill bo, rätten till respekt för sitt privat- och familjeliv och rätten att få bestämma över sina egna liv.
Dessa civila rättigheter fanns redan innan Funktionsrättskonventionens tillkomst, men det kan krävas omfattande åtgärder från statens sida för att personer med funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta dem.
Artikel 19 omformulerar dessa rättigheter och lägger till den sociala dimension som krävs för att alla personer med funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta dessa rättigheter. Rätten till självbestämmande är en civil rättighet, rätten att bestämma var man vill bo likaså. Rätten till det stöd som behövs för att kunna utöva sina civila rättigheter är däremot en social rättighet.
Alla människor är rättighetsbärare
Alla personer med funktionsnedsättning är rättighetsbärare. De har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra medborgare.
Det här är en viktig utgångspunkt för Funktionsrättskonventionen. Det innebär att de åtgärder som myndigheter ska uppfylla inte är en fråga om välgörenhet utan handlar om att uppfylla mänskliga rättigheter, som gäller lika för alla människor.
Funktionsrättskonventionen innehåller inte någon egentlig definition av funktionshinder och funktionsnedsättning, men i artikel 1 ringas begreppen in på det här sättet:
”Personer med funktionsnedsättning innefattar bland annat personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra.”
Det här ger uttryck för det som brukar kallas för den sociala modellen. I den sociala modellen lyfts det omgivande samhället fram som huvudorsak till det utanförskap som personer med funktionsnedsättning upplever. Utanförskapet beror bland annat på bristande tillgänglighet, negativa attityder och diskriminering.
Rekommendationer till Sverige
FN-kommitténs rekommendationer till Sverige:
- I sina rekommendationer till Sverige 2014 har FN-kommittén som övervakar konventionen ”uttryckt oro över att systemet med indikatorer för uppföljning av konventionen som konventionsstaten inrättat endast är baserat på områden som strikt relaterar till funktionshinderspolitiken och inte omfattar hela bredden av konventionens alla rättighetsområden samt att det saknas indikatorer.”FN-kommittén menar också att det är ”oroväckande att detta rapporteringssystem bygger på frivillighet på kommunal nivå, trots att konventionsstaten inte gjort något sådant förbehåll när konventionen ratificerades.”
FN-kommittén rekommenderar Sverige att se över systemet med indikatorer ”för att säkerställa att det omfattar konventionens alla områden och utformar åtgärder för att förmå kommunerna att följa upp dess genomförande”.
- FN uttrycker också oro över att konventionen inte har införlivats i svensk lagstiftning ”och att tolkningen av den därmed överlåts till myndigheter och domstolar. Konventionens artiklar kan alltså inte tjäna som vägledning för domstolens avgöranden eftersom de inte uttryckligen skrivits om till text i nationell lagstiftning.”FN-kommittén framhåller att det finns en allvarlig skillnad mellan Sveriges politik och kommunernas politik när det gäller att genomföra konventionen.
Denna oro har också tagits upp i den officiella kommunikationen mellan Sverige och kommittén med avseende på det enskilda klagomålet No 3/2011 H.M. v Sweden.FN-kommittén ”yrkar på att konventionsstaten ska säkerställa att konventionen inkorporeras på riktigt sätt till svensk rätt så att den kan bli tillämplig som svensk lag.”
Källor och webbresurser
Valentina Della Fina, ”Article 1 [Purpose]”, i Valentina Della Fina, Rachele Cera & Giuseppe Palmisano (red), 2017, The United Nations Convention on the rights of persons with disabilities – A commentary,
http://www.springer.com/us/book/9783319437880
Länk: Guidelines on periodic reporting, including under the simplified reporting procedure (Word)
Länk: FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning