Artikel 20 – Personlig rörlighet

Artikel 20 Personlig rörlighet

Konventionsstaterna ska vidta effektiva åtgärder för att säkerställa personlig rörlighet med största möjliga oberoende för personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att:

a) underlätta personlig rörlighet för personer med funktionsnedsättning på det sätt och vid den tid de själva väljer och till överkomlig kostnad,

b) underlätta tillgång för personer med funktionsnedsättning till hjälpmedel av kvalitet och andra former av assistans och annan personlig service, inklusive genom att göra dem åtkomliga till rimlig kostnad,

c) erbjuda personer med funktionsnedsättning och berörd personal utbildning i rörelseteknik, samt

d) uppmuntra tillverkare av hjälpmedel att beakta alla aspekter av förflyttningsbehov för personer med funktionsnedsättning.

Vad innebär artikeln?

Artikel 20 ger alla personer med funktionsnedsättning rätt till personlig rörlighet:

  • Staten ska underlätta personlig rörlighet för personer med funktionsnedsättning på det sätt och vid den tid de själva väljer och till överkomlig kostnad.

  • Staten ska underlätta tillgång till hjälpmedel, olika former av assistans och personlig service, till en rimlig kostnad.

  • Personer med funktionsnedsättning och berörd personal ska få utbildning i rörelseteknik.
    För personal innebär det bland annat utbildning i olika rörelsetekniker, hjälpmedel och hur dessa används. Det handlar även om utbildning i behovsbedömning, förskrivning, utvärdering, reparation av hjälpmedel med mera.

  • Staten ska uppmuntra hjälpmedelstillverkare att beakta alla aspekter av förflyttningsbehov.

  • Staten ska säkerställa tillgång till nödvändiga rörelsehjälpmedel, andra hjälpmedel och andra former av assistans och personlig service till en rimlig kostnad, och av godtagbar kvalitet. Hjälpmedlen ska vara universellt utformade, möta olika individuella behov och bidra till ökad självständighet.[1]

Andra artiklar att hålla koll på

  • Artikel 20 ska särskilt läsas tillsammans med artikel 9.

    Artikel 9 kräver att staterna ser till att hinder för tillgänglighet tas bort, exempelvis för byggnader och transportsystem. Artikel 20 handlar däremot om fysisk rörlighet – hjälpmedel, personlig service med mera. Dessa artiklar kompletterar alltså varandra.
    Fysisk tillgänglighet är exempelvis ett krav för att en person som använder rullstol ska kunna ta sig in i en byggnad.

  • Artikel 20 bör också läsas tillsammans med artikel 28 om stöd för utgifter kopplade till funktionsnedsättning. 

    Huvudprincipen för artikel 28 är att personer med funktionsnedsättning inte själva ska behöva betala för merkostnader på grund av funktionsnedsättning. Kostnader för rörelsehjälpmedel av olika slag är en sådan kostnad. Lästa tillsammans borde detta innebära att staten så långt möjligt ska tillhandahålla rörelsehjälpmedel kostnadsfritt.

Rekommendationer till Sverige

Det finns inga rekommendationer från FN-kommittén som direkt hänvisar till artikel 20.

Uppföljning och påverkansarbete

  • Vad behöver myndigheterna göra för att uppfylla konventionen inom området “Personlig rörlighet”? Hur är läget i din kommun/ditt landsting? Hur är läget på riksnivå?

  • Hur ser det aktuella kunskapsläget ut när det gäller “Personlig rörlighet”? Känner du till några aktuella rapporter/aktuell forskning inom området? Tipsa oss gärna i så fall.

Källor och webbresurser

Marco Fasciglione, “Article 20 [Personal Mobility]”, i Valentina Della Fina, Rachele Cera & Giuseppe Palmisano (red), 2017, The United Nations Convention on the rights of persons with disabilities – A commentary,
http://www.springer.com/us/book/9783319437880

Länk: Guidelines on periodic reporting, including under the simplified reporting procedure  (Word)

Lämna en kommentar